orättvis häromdagen och öppen idag
När jag skrev igår så bara skrev jag.. men idag med lite distans så var jag orättvis när jag skrev:
det kändes som mina nära tyckte mer:
"oj oj varför var du inte med i akassan, varför bad du inte om anställning innan, oj oj hur ska du klara dig nu, barnen då? Vet att dom menade väl men det kändes jobbigt... västerbron nästa..
(skulle jag kunna förändra det förflutna så skulle jag vrida tillbaka tiden lååångt bak)
Det var ingen som kramade mig, tröstade mig och sa att det ordnar sig förutom jag själv.
Jag kan slå vad om att ingen tyckte så utan det var JAG som tog åt mig på det sättet.
plus att jag faktiskt inget heller sa. man kan inte krama någon och trösta om man inte vet att den mår dåligt?! så jag var helt orättvis.
Min mamma låg sömnlös och mådde minst lika dåligt som jag, tyckte så synd om henne.
min älskade kära bästa mamma!!!!
Sen är jag nog specialist på att inte berätta hur jag känner förrän senare när det lagt sig..
Som en psykolog sa till mig en gång:
"Jag kan nog inte hjälpa dig för du pratar så mycket OM detta på ett förnuftigt sätt men inte visar/känner dina känslor" (kommer inte ihåg exakta meningen men så var det)..
Min pappa dog när jag var 20 år av en tids alkoholism och jag behövde under en mörk period lite hjälp för jag mådde så dåligt men jag fick uppenbarligen ingen hjälp då jag tydligen inte kunde hjälpas.. jaja ännu en sak i det förflutna jag inte kan ändra.
Men jag tänker på den meningen emellanåt och undrar om det verkligen är så?
Är jag så frånvarande från mina känslor? Att jag är duktig (när jag väl vill) att prata om dom men inte visa dom?
Ja, kanske..
som min nära vän skrev till mig efter hon varit här och fikat:
"Du har gått igenom så mycket under hösten, varför har du inte hört av dig? Jag har alltid tid för en vän i nöd.
Du sa aldrig nåt varför?
Jag svarade:
Struts, man orkar lixom inte. Det är "lättare" nu när det "känns bättre" och jag "vet" att allt löser sig. Det tar ett tag för mig att få insikt, sen visste jag inte hur jag kände då. Hade lixom inget konkret att ta på, förutom att jag blivit av med jobbet. Jag har lite svårt med känslor, vet inte hur dom ska sorteras. Gubben har inte heller vetat så mycket fast han sett det på mig och förstått.
Säger väl allt?
Jag vill inte vara sån, jag vill kunna höra av mig när jag mår dåligt, det vill jag ju att mina vänner ska göra till mig.
Spec så vill jag kunna prata med gubben men....
ensam är stark? är det så? nä snarare ensam är ensam...